Under tidigt 2000-tal spelas det upp ett inspelat telefonsamtal under ett polisförhör. “Sandy, kan du lägga ifrån dig den där jävla boken någon gång?” hör man en röst ryta till ett barn under samtalet. Personen pratar om Sandy Errestad, som idag är PR- och kommunikationschef på startup-bolaget Mapillary. Her Way har fått äran att dela hennes historia.

Det är inte en självklarhet att Sandy Errestad skulle befinna sig där hon står idag. Statistiskt sett så skulle hon välja en kriminell karriär, ett liv långt ifrån PR, startup-världen och privilegiet att äga en egen bostadsrätt. Med större sannolikhet skulle hon fortfarande befinna sig i en vardag fylld av droger och prostitution. För det är nämligen den miljön Sandy befann sig i under stora delar av sin uppväxt, hoppandes mellan olika fosterfamiljer. Sandy flyttade runt till totalt åtta olika fosterhem under sin uppväxt innan hon fyllde 15 år och flyttade hemifrån för att forma sin egen framtid.

Sandy är idag 28 år och bor i Malmö. Två dagar efter hon tog studenten flyttade hon till London för att uppfylla drömmen om att arbeta med mode. Det bådar gott för Sandy som landar en tjänst som International Fashion Buyer och får medverka under London Fashion Week under sitt första år i den pulserande staden. I 1,5 år reser hon runt i Europa med arbetet, vilket ganska så snabbt leder till en destruktiv vardag med allt för mycket festande. En flytt ner till Sydafrika för att arbeta med bistånd får henne att inse att hon vill göra något bra, en förändring i världen. Hon flyttar tillbaka till London och börjar studera statsvetenskap. Ett steg som leder henne närmare PR-branschen och den roll som PR-chef som hon idag bemästrar.

Sandy har förmågan och styrkan att ifrågasätta det som många andra inte vågar. Hon har skinn på näsan men en ödmjukhet som få. När jag träffar henne på co- working spacet The Ground i Malmö har hon precis blivit tillsatt en ny tjänst som kommunikationschef på företaget Mapillary. Sandy ställer mig genast mot väggen genom att ifrågasätta vad en powerkvinna egentligen är och vad som gör att man får privilegiet att kalla sig just en powerkvinna.

”När man delar upp kvinnor i olika grupper och säger att vissa är powerkvinnor och andra inte gör man feminismen en otjänst.”

Så vad säger begreppet Powerkvinna dig?

Jag tycker det ligger något kontroversiellt i hela det här begreppet med Powerladies, Powerkvinnor och Bossladies och jag kan inte låta bli att tänka på vad begreppet betyder. Vi ser inte män kalla varandra för liknande uttryck och det finns ju ingen anledning till det eftersom de redan har makt och inte behöver sånt. När man delar upp kvinnor i olika grupper och säger att vissa är powerkvinnor och andra inte gör man feminismen en otjänst. Medan män inte ens benämns som män måste man när det kommer till kvinnor peka ut att de är så kallade powerkvinnor, det räcker inte med vad de åstadkommit. Det visar andra kvinnor att man måste leva upp till epiteten powerkvinna för att få en slags plattform, något män aldrig behövt göra. Dessutom, vilka kvinnor får den här epiteten?

Där jag växte upp såg jag många kvinnor som jobbade hårt men på ett helt annat sätt. De jobbade i ett kriminellt system för att det var det system de hade förståelse för. Det är klart att det inte ska belönas, men i den familj jag spenderade mest tid under min uppväxt fanns där prostitution, narkotikamissbruk och tung kriminalitet. Att jag har lyckats ta mig från det här har ju inte att göra med att jag är modig, stark eller en powerkvinna, utan för att vara rent krass så har jag tagit en annan väg för att jag tycker om att lära mig saker i ett system som belönas av samhället.

Det är statistiskt osannolikt att jag ens ska ha tagit studenten, gått på universitetet och blivit högavlönad. Det handlar ju inte enbart om att jag är på ett speciellt sätt utan det handlar jättemycket om att jag har haft turen att jag älskar att lära mig nya saker och att jag är född i Sverige. Jag bodde i husvagn under en tid under min uppväxt, hade jag gjort det i exempelvis Detroit, USA så hade det inte sett ut så som det gör för mig idag. Då hade jag förmodligen varit prostituerad själv eller suttit inne flera gånger och haft en kriminell karriär istället för en karriär inom PR. Jag hade inte haft tillgång till CSN och de fina universitet jag pluggat på. Samtidigt, att min fosterbror blev heroinist och att jag jobbar inom PR betyder inte att jag är modigare eller starkare än honom. Hela narrativet om att “kan jag, kan du” reducerar allt vad förutsättningar heter. Ingen drömmer om att bli prostituerad eller missbrukare och det är jätteproblematiskt att reducera det hela till att jobba hårt.

” Jag älskar att leverera och får en kick av det, men samtidigt betyder det att jag stundtals mått väldigt dåligt om jag inte lever upp till mina egna skyhöga krav.”

Var det en medveten strategi att satsa på studierna för att ta dig ur den situation du befann dig i under barndomen?

Jag var jätteduktig i skolan och har egentligen alltid varit det. Men också för att det fanns ett sammanhang i skolan. Jag älskade att läsa och gör det fortfarande. Om jag hade spenderat mer tid med den familjen som jag bodde hos längst och fått bekräftelse av dem så hade jag med stor sannolikhet också varit kriminell. Men det fick jag ju inte, utan snarare blev jag utstött av dem för att jag gillade att läsa och plugga. De hånade mig för att jag ville plugga på universitetet. Då blev det såklart enklare för mig att söka bekräftelse för prestationer i skolan.

Men det är ju också problematiskt i sig själv. Det är jättemånga unga kvinnor idag som har svårt att särskilja mellan ens egen person och ens prestationer. Jag har själv problem med det och det kan ju bli ganska destruktivt. Det är någonting jag fortfarande arbetar mycket med eftersom den gränslösa kärleken som man önskar att få hemifrån aldrig liksom fanns där. Överhuvudtaget. Så då la jag istället hela min tid på mig själv och mina prestationer, och fick bekräftelse genom det. Idag går jag i terapi för att lära mig att mitt värde inte ligger i mina prestationer. Det är enkelt att förstå på en intellektuell och ideologisk nivå, men det är sjukt svårt för mig att verkligen känna i någon slags botten.

Motgångar, rädslor eller uppoffringar under vägens gång?

Om man inte kommer från ett ställe av privilegier och har människor runt omkring sig som uppmuntrar en att plugga jättehårt och ger dig obegränsad kärlek, då tänker man ju att det aldrig kommer att gå att lyckas. Att man måste jobba halvt ihjäl sig och inte ens då kommer det att gå. Men då tänker jag att jag vet i alla fall att jag har gjort mitt bästa! Jag har alltid varit begåvad med att kunna föra mig, hålla god kommunikation och då får man ett bättre självförtroende. Däremot har jag fått jobba jättemycket med min självkänsla och gör det fortfarande.

Om man växer upp med att vara socialt utsatt på något sätt så är man en anomali, en outlier. Då är det inte så konstigt att man blir känslig och har svårt att ta kritik. Det är något jag har jobbat jättemycket med och jag tror det har bidragit till att jag har kunnat avancera så snabbt i min karriär. Jag älskar att leverera och får en kick av det, men samtidigt betyder det att jag stundtals mått väldigt dåligt om jag inte lever upp till mina egna skyhöga krav.

”Alla mina klasskamrater på den här fina gymnasieskolan trodde att jag var rik som ett troll för att jag bodde själv i en bostadsrätt och tog taxi till skolan.”

Vad fick dig att byta ut London mot Malmö?

Jag var i London i nio år och arbetade för två olika startups där innan jag flyttade till Malmö. Det var skitkul, men efter att ha gått från den ena startupen till den andra så blev jag uppsagd för att man inte lyckades resa externt kapital och man tvingades lägga ner hela kommunikationsteamet. Det var inte ovanligt med en 70 h arbetsvecka i London och jag kände mig väldigt slutkörd. Jag fick höra att startup-huset Minc i Malmö sökte en kommunikationsansvarig och min första tanke var att jag kunde konsulta lite för dem och introducera dem till brittiska journalister. Jag kände egentligen att jag absolut inte hade en plats i Sverige och att jag inte hade ett mandat här.

Jag flyttade till London direkt efter studenten och hade tankar om alltifrån om jag ens kan prata svenska, hur man betalar räkningar i Sverige, till om jag överhuvudtaget skulle bli accepterad i en professionell miljö i Sverige. Allt jag visste om vuxenlivet i Sverige var det jag hade fått se i mina fosterhem. Som liten träffade jag träffade aldrig en vuxen som jobbade till exempel, så ett kunskapsjobb i Sverige kändes galet långt borta från någon slags verklighet. Men jag blev erbjuden jobbet på Minc och jag hade inte kunnat få en bättre landningsplatta i Sverige än vad jag fick på där. Det gav mig en plattform som dessutom gjorde att jag utvecklades overkligt mycket på kort tid. Nu har jag mentorer i Sverige och ett nätverk jag aldrig hade kunnat drömma om som barn.

Vad betyder framgång för dig?

Pengar betyder mycket för mig. Eller snarare vad pengar ger, och det är ju självständighet. Jag växte upp i ganska extrem fattigdom och vissa saker som kan ses som triviala betyder mycket för mig, som exempelvis tvål. När jag tänker tillbaka så kommer jag ihåg att tvål var en ren slags statussymbol när jag var liten. Att alla mina klasskamrater hade Dove-tvål på gympan medan jag aldrig hade tvål. Sånna grejer. Nu köper jag alltid svindyr lyxtvål och älskar det. Samma sak med blommor, som är definitionen av lyxvara eftersom man köper dem och de lever i en vecka, för att sedan slängas.

Jag började jobba på café när jag var 15 år och flyttade hemifrån, och på gymnasiet hade jag galet mycket pengar för att jag jobbade så mycket och fick pengar av socialtjänsten eftersom jag bodde själv. Jag hade bra betyg och kom in på en jättebra friskola och alla mina klasskamrater på den här fina gymnasieskolan trodde att jag var rik som ett troll för att jag bodde själv i en bostadsrätt och tog taxi till skolan. Det var ju ingen som visste att det var socialtjänsten som betalde för lägenheten. Jag kom från en bakgrund som var väldigt fattig, och det var inte kulturvänsterns arbetarklass där man jobbade hårt för att till exempel kunna köpa glasögonen till barnen, utan det var fullskaligt white trash. Mina fosterföräldrar kunde supa och röka ett paket cigaretter om dagen fast att det inte fanns några pengar. Det är extremt annorlunda från hur mitt liv ser ut nu. Alla mina vänner har föräldrar som är akademiker och innan har jag kunnat känna mig väldigt underlägsen på grund av detta. Nu känner jag snarare att jag måste jobba på att inte bli för arrogant gentemot övre medelklassen eftersom jag ofta tänker “amen, du vet ju ingenting om livet”. Så är det ju inte, alla har vi våra struggles men alla har olika referenspunkter i livet.

Råd till nästa generations powerkvinnor?

Jag har tre saker jag vill dela med mig av. Den första är att det finns inga dumma frågor, däremot finns det lata frågor. Fråga allt vad du kan men Googla först och se om du kan hitta svaret själv. Googla allt. Hittar du inte svaret, fråga! Det andra är att skaffa sig en mentor. Ta reda på vad du vill prata med denna personen om, berätta att du beundrar personen och fråga om du får bjuda hen på en kopp kaffe. Jag har jobbat med mentorer i 5 år och det har gett mig en helt overklig skjuts i min karriär, och ett nätverk jag aldrig hade kunnat få hemifrån. Och det sista är att lära känna dig själv och äga dina känslor. Ta reda på varför du känner just den där känslan som du gör. Det är någonting man behöver träna på. Jag har lärt mig mycket genom att läsa på om Stoicismen (en filosofisk riktning från antiken som lär ut hur man kontrollerar sina känslor, reds anm). När man väl tar sig an det här så är det dessutom lättare att skapa förståelse för andra människor som kanske inte kommit lika långt i förståelsen för sig själva. Detta är inte något vi vi får lära oss i skolan, utan det måste man lära sig själv här i livet.

Så vad är nästa steg i din karriär?

Jag har precis börjar på Mapillary, vi har över 40 stycken anställda runt om i världen i sju olika tidszoner. Till hösten ska vi sätta upp vårt amerikanska presskontor, så jag ska åka till New York och vara där under hela Q4. Det ska verkligen bli jättespännande och mitt fokus just nu är att hjälpa bygga bolaget genom kommunikation.

Av Nathalie Rajic