Ida Klamborns kollektioner avspeglar kvinnlig styrka och feminism. Hon vågar utmana den svenska modescenen genom att förflytta den traditionella catwalken till det offentliga rummet och arbeta med modeller som vi själva kan identifiera oss med.
Hon befattar konsten att förvandla mode till politik. Designern Ida Klamborn har uttryckt sig själv med hjälp av kläder sedan barnsben. När hon växte upp i ett litet samhälle utanför Lund var Ida väldigt blyg. Hon fann snabbt ett sätt att ta fram sitt sanna jag och uttrycka sig på med hjälp av kläder. Det gedigna intresset för mode ledde henne till Textilhögskolan i Borås.
I slutet av sin utbildning smygstartade Ida Klamborn sitt eget klädmärke som går under samma namn. Kort därefter flyttade hon till Stockholm, något som visade sig vara en god idé. Under sin tid som student hade Ida samlat på sig lite kontakter i huvudstaden och ett showroom hade fått upp ögonen för henne och var intresserad av att visa upp hennes kläder. Året därpå, 2014 så fick Ida ta emot priset som ”Årests nykomling” på Elle galan. Ett pris som gav både karriären och självförtroendet en boost. Hon blev tilldelad ett stipendium på 100 000 kronor som gav henne en fin start att våga satsa stort på sin dröm.
Var kommer din inspiration till skapandet av kollektionerna ifrån?
Oftast något som jag funderar på, grottar igenom. Under skapandet av en mina kollektioner som jag släppte, bearbetade jag porrindustrin och fick utlopp för mina egna tankar kring ämnet. När jag gör visningar vill jag skapa det universum som jag har i mitt huvud, ett rum av systerskap. För min senaste visning hade jag skapat olika rum, där gästerna fick besöka de olika rummen med olika kvinnor som gjorde olika saker. I ett rum sjöng någon, i ett annat tog någon selfie. Det skapade en väldigt fin och intim stämning, besökarna betedde sig nästan som om de var i kyrkan. Tysta och respektfulla. Det var som att komma in i ett tryggt rum där man kunde ta på känslorna.
”Tiden är min största fiende, att få hinna få allting gjort. Det är farligt att tänka och ta hänsyn till allting samtidigt. ”
Vilka rädslor och motgångar har du stött på under din resa?
Tiden är min största fiende, att få hinna få allting gjort. Det är farligt att tänka och ta hänsyn till allting samtidigt. En utmaning är att man vill ta sig fram snabbare än vad man gör, då är det viktigt att komma ihåg att ta vara på varje litet steg som leder dig till ditt mål och där du vill komma.
Det svåraste just nu är den ekonomiska biten då branschen är så föränderlig och befinner sig mitt i den digitala utvecklingen. Detta bidrar med att små märken har svårt att nå ut, samtidigt som man kan ha en mer tillgänglig dialog med sina kunder via sociala kanaler.
Man behöver ständigt köra en självrannsakan hur man vill och ska jobba. Får man en fin recension så mår man bra, för att kort där senare gå in i en självrannsakan för att utvecklas. Det är läskigt att stå still samtidigt som man pushas fram. Mitt varumärke befinner sig just nu i en fas där jag behöver ta in externa pengar för att ta mig till nästa nivå.
Vad har du för superkraft?
En egenskap som jag har som jag tycker är skön är att om något fuckar upp så tar det inte lång tid innan jag kan ta fram den positiva upplevelsen och lärdomen ur det!
Varför tror du att ditt skapande har blivit så omtalat?
Min första visning blev nog omtalad för att jag ville göra det på mitt sätt och ge en upplevelse utöver det vanliga. Jag hade bl.a Silvana Imam som uppträdde på visningen, detta var innan hon hade slagit igenom stort. Det blev ett tydligt budskap, kombinationen av orden som hon rappade mitt på scenen i samband med modellerna som visade kläderna. Några månader efter gjorde jag ”Hall of Femme” -uställningen som också blev väldigt uppmärksammat, följt av mitt tal på Ellegalan. Jag baserade mitt tacktal från SVT dokumentären ”Har feminismen gått för långt?. Talet blev väldigt känslosamt. Något som var läskigt eftersom jag inte riktigt visste om det var OK att ta upp något som inte hade direkt koppling till klädbranschen. Men det var många som kom fram efteråt och berömde.
Hur arbetar du för att vända vinden i mode Sverige?
Jag hoppas att jag har bidragit med diskussionen kring hur en modell ska se ut. Under mina senaste visningar har jag velat att man ska kunna se sig själv i modellerna. Något som har visat sig vara väldigt uppskattat och välbehövligt. Och under de senaste två åren har man märkt att det händer något. Det är roligt med den ”trendiga feminist” vågen samtidigt som jag är rädd för att man ska tvätta ur det riktiga budskapet. Det är motsägelsefullt när större kedjor trycker upp tröjor med feministiska budskap på, som är gjorda av kvinnor med låga löner i Bangladesh.
Text Nathalie Rajic
Foto Taís Rose Frisk
