Jag blev full första gången när jag var 16 år. Jag hade precis börjat gymnasiet, och det var dags för min gymnasieskolas ökända nollning. Jag hade stålsatt mig för en förnedrande helvetesritual (tack mamma), men blev både positivt överraskad och sådär härligt lullig som bara en förväntansfull tonåring kan bli. Ett av mina starkaste minnen från den kvällen är hur jag och min klasskompis Jacke sträckte ut oss på någons motorhuv för att någorlunda bekvämt kunna ligga och kolla upp på stjärnhimlen den där kalla augustinatten. Jag tror vi skrattade och pratade om livet, samtidigt som jag smsade min storasyster för att säga att jag var full.
Jag var 29 när jag bestämde mig för att sluta dricka. Efter 13 år av en relativt vanlig alkoholkonsumtion, bestämde sig min kropp för att det var dags för henne och alkoholen att göra slut. Vid den här tiden hade jag jobbat på en ölbar i drygt ett halvår, men hade aldrig haft några specifika alkoholrelaterade problem länkat till det. Vissa av mina kollegor levde det välkända bar-livet där alkoholen och festandet blev en självklar del av deras vardag, men det livet var aldrig för mig. Det är klart jag tyckte det var kul att smaka all ny öl som vi fick in varje vecka – men när mitt skift var slut gick jag alltid hem till mitt, efter att jag hade druckit upp min personaldrink. Men så en dag, var det något som hände.
Jag kommer inte ihåg det exakta datumet när min kropp började reagera på alkoholen jag drack, men jag kommer ihåg hur den reagerade: jag fick hjärtrytmrubbningar. Ett fenomen som tidigare hade skett från och till under intensiva och stressiga perioder i mitt liv, men aldrig på grund av alkoholintag. Så när både surölen och min kalla G&T helt plötsligt gick från att vara något härligt och uppfriskande, till att ge mig hjärtrytmrubbningar och en intensivt känsla av ångest, bestämde jag mig för att det var dags att sätta stopp. Ett beslut som var långt ifrån lätt, även om det alltid kändes självklart.
Innan jag slutade dricka alkohol var alkoholen mer eller mindre en självklar del av mitt liv. Jag och min man träffades och gifte oss i en ölbar, och vi delade inte bara ett intresse för craft beer med varandra, utan även med många av våra vänner. Jag bor i Skottland och här borta träffar man sina vänner på puben. Att socialisera genom att dricka alkohol är en stor del av våra liv – och när jag under sommaren 2019 bestämde mig för att sluta med det, var det något av en sorg. Framförallt för mig, men även för min man. Passionen för craft beer var något som vi delade – och på något sätt kände jag att jag svek den intima delen av oss när jag bestämde mig för att sluta dricka alkohol.
Att avstå från alkoholen var lätt redan från början, men det var ifrågasättandet som var svårt. Min man stöttade mig alltid till hundra procent, men när det kom till vissa familjemedlemmar och vänner, var det svårare att få dom att förstå. “Vadå, du kommer inte ens att dricka prosecco?” “Är du säker på att du inte ska ha bara ett litet glas?” “Du har betalat hur mycket för destillerat vatten (alkoholfri gin)?” Och jag ska vara ärlig, det var jobbigt att behöva förklara mig till en början. Jag skämdes över att vara annorlunda, samtidigt som jag var ledsen över att potentiellt gå miste om det rika och sociala liv jag en gång haft. Utan alkoholen trodde jag att jag var oförmögen att ha kul när jag gick ut, så jag undvek det. Men det skulle visa sig vara en påhittad sanning.
I augusti 2022 kommer jag att ha varit alkoholfri i tre år – även om det mer eller mindre känns som ett helt liv sedan jag var en person som drack alkohol regelbundet. En av dom vanligaste frågorna jag får gällande mitt val, idag, är om jag märker någon skillnad? Och svaret är oftast “Ja, jag tror det.” Med tanke på att det har gått två och ett halvt år sedan jag var lullig senast är det svårt att komma ihåg exakt hur det brukade känna jämfört med hur det känns nu – men förutom bättre hy och runt 120 helger som inte har förstörts av diverse bakfyllor, så känner jag mig mycket mer hemma i mig själv utan alkoholen. För utan alkoholen har jag tvingats lära känna, och lyssna på mig själv.
Utan alkoholen måste jag vara mig själv i alla situationer – för jag kan inte längre luta mig tillbaka på det faktum att ett par glas vin kommer göra en situation mer bekväm. För gudarna ska veta att tonicvatten med is tyvärr aldrig kommer att göra någon roligare, eller mer tolerabel… Men vet du vad? Jag är genuint glad för det. För utan alkoholen har jag fått lära känna mig själv på djupet. Jag har fått chansen att hitta tillbaka till mig själv igen. När jag är nykter ser jag människor och situationer för vad dom verkligen är, och inte för vad lulliga Elin en gång önskade att dom vore – och det har bokstavligt talat varit ett nyktert uppvaknande.
Under de senaste två och ett halvt åren har jag möblerat om mitt liv. Jag har bytt jobb tre gånger, och gjort slut med vänner jag tidigare varit helt säker på alltid skulle finnas i mitt liv. Men jag har även startat eget, jobbat hårt för att följa mina drömmar, och återupptagit kontakten med vänner jag trodde jag hade förlorat. Ett liv utan alkohol har inte alltid varit lätt, men det är, har, och kommer alltid vara värt det för mig.
När jag slutade dricka 2019 gjorde jag det enbart för att kroppen sa nej. Jag tyckte om livet jag hade då och var rädd för att life as I knew it skulle försvinna. Men så här två och ett halvt år senare så tror jag att det jag var mest rädd för, var vad andra skulle tycka och tänka om mig – en rädsla jag hade tampats med hela mitt liv. Men vet du vad? Idag är det en rädsla som sakta men säkert har börjat försvinna – kanske just tack vare att jag slutade att dricka alkohol. För så fort jag började lyssna innåt och göra saker för mig och mitt välmående, så började fler och fler bitar mitt livspussel falla på plats. När jag sa nej till alkoholen så gjorde jag det för mig, även om det innebar att mitt beslut gjorde andra obekväma. Och det var en game changer för mig! Så nästa gång någon frågar om jag märker någon skillnad, ska jag stolt svara ”Ja!” och berätta att ett liv utan alkohol har gett mig chansen att lyssna innåt, och hitta tillbaka till mig själv.
Text Elin Beattie
