Att
bli mamma är något som inte enbart är förknippat med stor glädje utan även en
del tunga och konfliktfyllda känslor. För en del blir dessa känslor så pass svårhanterliga
att livet som nybliven mamma inte alls blir som förväntat.
Förlossningsdepression
är ett ämne som fortfarande är relativt tabubelagt vilket gör att få vågar
prata om sina upplevelser och söka hjälp. Många lider istället i det tysta.
Her Way har pratat med Annika Rasmusson, barnmorska, (www.fittdoktorn.blogg.se) om förlossningsdepression för att ta reda på vad beror det på, vilka som drabbas och framförallt, hur man kan få hjälp.
Att drabbas av en förlossningsdepression
Uppskattningsvis så drabbas mellan 10 – 20 % kvinnor
av förlossningsdepression i Sverige varje år, men mörkertalet är stort då många
inte vågar berätta för vården om hur de mår.
Alla kan drabbas av förlossningsdepression, även pappor och adoptivföräldrar, men de som tidigare haft en depression och/eller tidigare upplevt ångest har en ökad risk för att drabbas.
Flera bidragande faktorer
Att försöka sätta fingret på exakt vad det är som gör att en del drabbas av depression när de blir föräldrar kan vara svårt, det finns flera olika faktorer som spelar in. Den främsta orsaken är dock den stora omställningen som sker i livet när man får barn.
Att bli förälder är väldigt omtumlande för de flesta,
hela livet förändras väldigt snabbt. Det liv som man hade tidigare kan kännas avlägset
och ofta kan man känna sig ensam när man går hemma och är mammaledig.
Man har inte samma rutiner längre och man går
inte till sitt jobb, vardagen är något helt annat än tidigare och man är mamma
100% av tiden. Med en nyfödd bebis hemma sover man också sämre, vilket
även det påverkar ens allmänna välmående. Den kemiska, hormonella omställning
som det innebär att bli mamma påverkar oss också mer eller mindre på olika vis.
Baby blues eller depression?
Baby blues* kan drabba oss de första dagarna
efter förlossningen, ibland kan det sitta i någon vecka. Om man har symptom som
kvarstår efter 7 – 8 veckor så kan det däremot tyda på att man drabbats av en
förlossningsdepression.
*Baby blues eller Tredjedagengråten:
Hormonförändringar som nyförlösta upplever några dagar efter förlossningen.
Dessa förändringar kan leda till nedstämdhet och humörsvängningar. 1 av 10
nyförlösta upplever Baby-blues.
Symptomen som uppstår är att man främst upplever ökad
ångest och depression. Man gråter mycket, ibland hela dagarna. Man kan ha svårt
för att varva ner och för att sova, sin trötthet till trots. En del upplever
även att de inte orkar med sig själva och än mindre bebisen. Man får sämre
aptit och kan få svårt att anknyta till barnet. Allt känns svart och tomt, man
har ingen energi och upplever inga eller få glädjeämnen i livet.
Att
förebygga en förlossningsdepression – går det?
MVC
(Mödravårdscentralen) försöker att fånga upp de kvinnor som tidigare haft
psykiska besvär, som befinner sig i svåra socioekonomiska situationer eller som
själva uttrycker oro och rädsla för att bli mamma. De erbjuds då remiss till
kurator under graviditeten och följs sedan upp efter förlossningen. Information
om förlossningsdepression ges också alltid på föräldragrupper innan
förlossningen.
Det finns dokumenterat att fysisk träning även minskar
risken för förlossningsdepression.
Hjälp finns att få
På
BVC (Barnavårdscentralen) görs en screening av alla mammor och pappor ca åtta veckor
efter förlossningen, där kan man fånga upp de som mår dåligt.
En screening går till så att föräldrarna får
svara på ett visst antal frågor om den första tiden som förälder och om hur man
mår. De som mår dåligt och visar tecken på depression erbjuds då samtalsstöd
hos en BVC-psykolog. Det finns även särskilda team som jobbar med detta, där
man följer och stöttar hela familjen under en tid.
Ibland
behövs också medicinering med antidepressiva för att komma på fötter. Det
kan man få utskrivet via sin vårdcentral och ska såklart följas upp och
utvärderas.
Drabbade familjer behöver likaså avlastning. Mår
kvinnan väldigt dåligt ska hon sjukskrivas och partner ta föräldraledigt. En
kvinna som är i förlossningsdepression ska inte vara ensam utan känna att hon
har stöd och uppbackning runt omkring sig.
Du är INTE
ensam och du är INTE en dålig mamma. Punkt.
Det
är extremt känslomässigt konfliktfyllt att uttrycka att man inte vill ha sin
bebis och att man helst
bara vill gå och lägga sig, eller att man får sådan ångest av bebisens skrik så
att man vill krypa ur sitt egna skinn. Samtidigt så uppmanar omgivningen att man ska
njuta och ta vara på tiden och det enda man känner är att allt är hemskt. Att då
ta tag i sitt mående, söka hjälp och ge uttryck för sina känslor kan vara
svårt.
Ju mer kunskap och information som sprids, desto fler
som vågar berätta om sin situation och be om hjälp, och det finns verkligen hjälp
att få.
Du är inte en dålig mamma, det är ok att du inte
mår bra. Det är också ok tycka att det är skitjobbigt och tråkigt att bli mamma.
Alla känslor är tillåtna och helt normala och vi är många som har upplevt eller
upplever samma sak.
Annika:
”Jag frågar alla om hur de mår när de kommer på
efterkontrollen, ca. 6 – 8 veckor efter förlossningen. De flesta svarar att de
mår bra. När de sedan kommer tillbaka under sin nästa graviditet och jag frågar
hur de mådde den första tiden med första barnet så svarar många att de inte
mådde så bra men att de inte märkte det förens de började må som vanligt igen.
Det ligger mycket förväntningar från omgivningen på
hur man bör må och vara som småbarnsmamma. Det gör att det uppstår mycket skam-
och sorgkänslor när man inte mår så bra under den tiden i livet då man
förväntas vara lycklig, och det bidrar till att man inte vågar erkänna vare sig
för sig själv eller andra att man mår dåligt.
Sedan behöver inte allt vara depression. Det är
friskt att tycka och känna att småbarnslivet faktiskt är ganska jobbigt och tråkigt
vissa dagar. Det är ok att känna så och att uttala det också, utan att för den sakens
skull vara en dålig mamma eller en konstig människa.
Jag drabbades själv av en förlossningsdepression när jag fick mitt första barn och mådde förfärligt. Jag medicinerades, fick lägga ner amningen, fick en psykiatrikontakt och gick i KBT-terapi. Jag kunde inte vara själv utan var tvungen att ha någon hos mig hela tiden.
Jag har haft stor nytta av min egen erfarenhet och har nu stor lyhördhet för att kunna fånga upp kvinnor som inte mår så bra”
Mer om förlossningsdepression
och kvinnohälsa finns att läsa på Annikas blogg www.fittdoktorn.blogg.se
Är du eller någon du känner drabbad? Vänd dig till din MVC, BVC eller vårdcentral för att få vidare hjälp.
Text Fanny Bjuväng
