Att må bättre Vardag

Att finna sig själv under pandemin.

18 november, 2020

Idag arkiverade jag en massa bilder på min instagram. Från flera hundra ner till 55. Jag kände för en nystart. Eller snarare, att fortsätta med den nystart som pågått det senaste året. Dessutom insåg jag att jag inte har särskilt mycket till sentimental värde över grejer. På bilderna såg jag massvis med tavlor och andra inredningsdetaljer som jag var så glad över att köpa då men som nu ligger och skräpar i källaren i väntan på ett nytt hem. Samma med fotografier. Minnena finns kvar i arkivet, de har inte försvunnit, men jag sparar dem snarare för att kika tillbaka någon gång ibland. Mitt konto vill jag ska vara för nuet, för den jag känner att jag är just nu.

Jag trodde inte jag skulle förändras såhär mycket. Jag trodde att vid 26 skulle jag ha satt en bana, skapat en slags självklarhet kring mig själv och vad jag gillar. Istället så har jag förändrats mer det senaste året än vad kunnat ana. Man blir som man lever, och det senaste året har vi alla levt under märkliga förhållanden. Det har funnits en massa saker vi inte kunnat göra och det har fått oss alla att bli medvetna om vad vi verkligen längtar efter, det vi saknat att göra nu, och vad vi inte gillar, alltså det vi inte har saknat.

Det senaste året har jag sålt mitt kafé och börjat plugga. Det trodde jag aldrig skulle hända. Jag trodde jag skulle driva mitt eget företag tills dödsbädden. Jag har blivit mer förälskad i gamla ting, lärt mig om gamla designstilar och blivit en hejare på att gå på loppis och fynda sådant som i en välsorterad vintage butik skulle kosta skjortan. Jag har format en mer rustik och lantlig inredningsstil och släppt alla tankar på ett minimalistiskt hem. Min favoritfärg är brun och jag har klippt håret kort.

Jag älskade att blogga back in the day. Från att jag var fjorton till tjugo bloggade jag varje dag och det var en så himla stor del av mitt liv. När jag hade ätstörningar och inte kunde vara i skolan fanns bloggen som en plats att skriva av sig på, att få uttrycka min kreativitet på, att få vara mig själv på. I oktober började jag blogga igen och det känns minst lika underbart som då. Pandemin fick mig att inse hur mycket jag trivs i hemmet, med bloggen, kameran, loppisfynden och min lilla familj. Jag går hellre en lång promenad än att gå till gymmet som förr. Jag saknar inte alls att gå ut och dricka vin. Jag är inte lika pepp på att träffa människor, och jag vill helst av allt flytta till hus snarare än till en större lägenhet. Jag har inte längre behov av att bo centralt med en bar runt hörnet, restauranger och klubbar på kort cykelavstånd och vänner ett promenadstråk bort. Och det är inget menat mot varken klubbarna eller mina vänner. Det handlar om mina värderingar, min livsstil. Alla kan se sin livsstil allt tydligare nu när vi har mer tid för oss själva. Och det jag längtat efter hela sommaren och hösten är att kunna sätta mig under en filt i min egen trädgård med morgonkaffet, att ha många rum att dekorera och vara i. Välsorterade rum, ett för tv-tittande, ett för en myskväll med vin, ett kontor, en studio, ett gästrum och så vidare. För ett år sedan hade jag ingen som helst tanke på att mitt nästa hem skulle vara ett hus. Men nu ser jag det tydligt som mitt nästa framtidsmål.

Idag har vi en golvslipare hemma som hjälper oss att äntligen fixa vårt sovrumsgolv. Vi har sovit i allrummet inatt och ska göra det en natt till. Det är trångt men mysigt. När vi sätter tillbaka alla möbler och prylar i sovrummet vill jag göra annorlunda. Dekorera i mörkare nyanser. Göra av mig med alla plagg jag inte använt på ett tag, eller inredningsdetaljer som inte känns som vår egna, nya tjugotjugo-stil. Att jobba och plugga på distans får mig att se alla detaljer i hemmet från ett annat ljus. Jag ryser av kärlek när jag ser mina vintage-stolar och sofflampan jag så länge letade efter, och irriterar mig som fan på de ljusgröna detaljerna i sovrummet som plötsligt nu inte alls matchar med väggfärgen.

Jag funderar mycket på framtiden. Inte den om fem år, men den nästa år. Om jag lärde mig såhär mycket om mig själv i år – kommer det vara lika dant nästa år? Kommer jag ändra mig igen? Vill jag bo i en lägenhet och öppna en restaurang då? Eller har jag nu, på grund av all karantän-tid faktiskt fått reda på vad jag verkligen gillar, vill och vad som betyder mest och minst för mig i vardagen. Jag tycker det inte det är läskigt att ha förändrats, men jag tycker det är skrämmande att veta att jag kommer göra det. Att jag kanske ångrar mig. Att det kan vara så att jag, om ett år kommer att arkivera mina hundra senaste instagram-bilder, ha slutat plugga och startat ett företag igen, släppt på tanken om hus och ett lantligt hem och är påväg till en ny stad med ett modernt marmor-bord, är en otroligt skrämmande känsla.

Är det bara jag som på något sätt vill hitta min stil, mina värderingar, mina favoriter och irritationer, och stanna där? Och kan det vara så, att på grund av Pandemin har vi lärt känna oss själva så pass mycket bättre, hittat några sanningar, som gör att vissa värderingar vi har fått insikter om, inte kommer gå förlorade?

Det tänker jag på idag. Vad tänker ni på?

  • Svara
    Linn
    19 november, 2020 kl. 19:59

    Jag tror också många lär känna sig själv bättre under den här tiden – mycket man kanske brukade göra sätts på paus och man hinner känna efter vad man saknar och inte. Jag har alltid tyckt om att ha det lugnt och utifrån sett tråkigt, tex gå promenader, vara mycket hemma, umgås med få personer. Är inte mycket för att festa, resa och söka status som andra i samma ålder. Har alltid känt mig konstig som varit så men nu har jag inte behövt skämmas för mitt liv och kunnat landa i att jag trivs såhär, utan att tänka ”jag borde”. Trodde också jag skulle varit mycket mer grundad och säker vid 26 men jag tror det snurrar mer än någonsin. Visst känner jag mig själv bättre men jag får fortfarande nya insikter hela tiden och har många obesvarade frågor. Det hade varit skönt att veta mer, typ så här tycker jag punkt slut, men jag kanske får inse att det nog inte kommer en tidpunkt då man vuxit klart, men tror ändå man landar mer och mer, blir mer trygg både i sånt man kommit fram till och i att man inte har alla svar och att det är ok

    • Svara
      hannahvivere
      21 november, 2020 kl. 15:21

      Jag är precis som du! Hemma bäst. ❤️ Ja det är läskigt att känna att man alltid kan förändras. Jag bryr mig mycket om att veta vem jag är, samtidigt älskar jag att få nya insikter och lära känna mig själv och mina viljor bättre. Tydligare. Att hitta den balansen, och lära sig tycka om ovissheten är nog väldans bra. Som du säger, att kunna tycka att det är okej. Och om jag ser tillbaka i tiden är det faktiskt så att jag vet mer om mig själv nu än när jag var 20. Och jag har hittat människor som passar bättre in i mitt liv än hur det var då. Det är spännande tider, trots sorgligt, nu under pandemin. Och det ska bli spännande att se vad man gör när allt är tillåtet igen? Kommer man gå ut mycket, eller har man lärt sig att små saker betyder mer, och stannar fortfarande hemma för att det känns mer okej än innan pandemin? ❤️

Lämna en kommentar