Att må bättre

Om att ladda batterier, vara hemmakär och det viktiga samtalet om social energi.

23 november, 2020

God måndag kära ni. Efter en mysig helg då pappa kom på kaffe, vänner kom på middag och söndagen flög förbi och inte ens för en sekund tänkte jag på att gå ur pyjamasen, känner jag mig igång igen. Jag tog en paus från bloggandet i helgen, det kändes skönt att fokusera på att ladda mina batterier. Nu under pandemin är vi många som är ”tvingade” att hålla oss hemma och som jag skrev i det här inlägget, lär vi verkligen känna oss själva nu. Vi vet vad vi saknar och inte, vad vi längtar efter och inte, bio, restauranger, kaféer, butiker och resor: vi vet hur hemmakära vi är eller inte är, och hur stort sociala behov vi har.

Här om dagen önskade ett par av er att jag skulle skriva lite om att vara hemmakär och det faktum att det ibland kan vara svårt att få ens mer extroverta vänner att förstå skillnaden mellan att behöva ladda batterierna, och att inte vilja umgås. De flesta av oss skiljer extroverta människor och introverta människor baserat på hur och var de laddar sina batterier. Människor med större sociala behov laddar ofta sina batterier bland vänner och människor med mindre sociala behov behöver vara i hemmets trygghet och lugna vrå.

Själv skulle jag nog säga att jag inte har särskilt stora sociala behov. Jag är väldigt selektiv med när och hur jag umgås med människor, och vill allra helst inte umgås om jag inte har energi. Att umgås är alltid någon typ av prestation för mig och jag behöver ofta mina batterier laddade till max för att ha kul och känna mig bekväm. Dock är jag en väldigt social person, tycker det är ypperligt trevligt att träffa nya människor och är sällan blyg vid första mötet. Blyg blir jag sedan, när det är dags att höra av sig till en ny vän om en fika, eller när man springer på en bekant på stan. Med andra ord är jag en social person som verkligen har kul när jag umgås, men är jag orkeslös känns det bara jobbigt att behöva prestera, och jag vill helst vara själv när batterierna måste fyllas på.

Sådan är jag. Du som läser det här är kanske känner igen dig, eller så kanske känner du för raka motsatsen! Vi alla laddar våra batteri olika. Vissa behöver bara sitta tysta i sin mjuka soffa, andra vill ligga vågrät framför en serie, någon annan går på en after work eller tar ett långt samtal med än vän. Men gemensamt har vi att vi måste ladda våra batterier. Att vi alla behöver stanna upp, ta ett djupt andetag och samla oss inför nästa grej på schemat. Vissa laddar själv, vissa laddar med andra. Och det kan ibland vara svårt för de mer extroverta utav vänner att förstå när man ”bara behöver vara själv” en kväll. Jag kan till och med ha svårt att förstå det i bland, fastän jag är likadan. Ofta tror jag inte man inte förstår, utan att man kanske känner sig lite skör. Att någon väljer att vara själv istället för att umgås med en kan vara sårande, eftersom det kan riva lite på självförtroendet. Och det är okej, men vi måste komma ihåg att det inte handlar om vänskapen! Det handlar om välmåendet hos oss som personer. Det handlar om hur vi psykiskt mår när vi känner att vi inte har någon ork kvar i kroppen. Vi måste alla ladda batterierna, men vi kan inte alla göra det på samma vis, och det kan vi inte heller alltid hjälpa!

Jag är dålig på att vara ärlig med hur det står till med mitt batteri. Jag är bra på undanflykter och att låtsas som om jag kommer orka umgås för att sedan ställa in i sista minuten. Det tycker jag är dumt. Jag tror att det är viktigt att vara ärlig för sina vänner omkring hur ens batterier fungerar. Ta upp det som ett samtal, prata emellan varandra om hur man laddar sina batterier, våga ställa och svara på frågor till varandra. Lyssna och lär tills ni förstår att det handlar inte om vänskapen i sig. Det handlar om att vi är olika, och att vissa av oss får ångest av orkeslöshet och tycker det är jättejobbigt att umgås om man inte känner sig på topp. Och att i den stunden, kan vi inte annat än att säga som det är. Säga nej, nu måste jag vara ärlig. Min kropp behöver ligga ner, mitt sinna behöver vila, behöver tystnad, jag måste samla mina tankar, eller inte tänka alls, för annars blir kroppen alldeles sorgsen och skör, och då mår jag bara sämre.

Ärlighet varar längst, i alla fall i detta fallet. Och att vara sann mot sig själv gör det lättare att vara sann mot andra. För det är helt okej att behöva ladda batterier i fred. De flesta av oss behöver egentid ibland och om dina nära och det är viktigt att vi pratar om det med våra nära. Steg ett är att undersöka själv hur man som bäst och helst laddar sina batteri. Steg två är att ta upp det i ett samtal, nästa middag, nästa glas vin, nästa myskväll med sina vänner. Berätta hur du laddar dina batterier, och fråga sedan de andra: hur laddar du?

Eller vad säger ni? Hur laddar ni batterierna och hur hanterar ni vänner som laddar batterier på annorlunda sätt? Berätta! Kärlek.

  • Svara
    Linn
    25 november, 2020 kl. 18:25

    Jag är introvert fast har ändå stort socialt behov så det är lite knepigt. Vissa dagar vill jag inte gå in på mataffären för jag kan behöva heja på någon bekant, men går nästan under om jag inte får prata regelbundet (med någon jag är trygg med). Behöver mycket egentid och hemmatid men vill också ha mycket sällskap. Samlar alltså energi i ensamhet och i nära relationer men social ansträngning dränerar mig.

    Det är så skönt att höra om fler vuxna som kan vara blyga, upplever att blyghet är något som förväntas växa bort men det är nog ganska vanligt, bara att man sällan pratar om det. Jag är ofta blyg för nya personer och i sammanhang där jag inte är bekväm.

    • Svara
      hannahvivere
      25 november, 2020 kl. 20:34

      Så fint att du delar. Jag känner igen mig i det du skriver och framförallt har jag många i min närhet som tycker att sociala situationer är jobbigt. Platser med mycket folk, vissa är bekväma i en främmande massa och andra inte alls. Det delar jag med en del i min omgivning, samtidigt som vi möts av en del missförstånd tycker jag! För jag tycker det är rätt knepigt att springa på bekanta, och det kan betraktas som kallt men det är ju att jag är på mitt eget lilla äventyr när jag är på stan och vill gärna vara själv. Jag har särkilt en i min närhet som har jättesvårt för att vara ute bland folk nu. Och det är tufft när vänner inte visar förstående för det. ❤️ Jag tycker blyghet och att vara lite avvaktande är något fint. Jag tycker om min blyghet, tycker om att jag inte slänger mig in i alla sammanhang utan väljer vad jag lägger min energi på. Att tillåta mig vara kritisk och noga välja vart jag vill lägga min energi, det gör mitt liv mycket lugnare och får mig att må bättre. Stor kram till dig!

      • Svara
        Linn
        26 november, 2020 kl. 18:33

        Tycker det är jobbigt att vara blyg de gånger det innebär att jag blir så nervös att jag har svårt att prata med nya personer jag egentligen skulle vilja lära känna. Och att ta vissa jobbsamtal för där vill jag ju framstå som professionell men nervositeten ger mig sällan full kontroll utan gör snarare ofta att jag inte lyckas formulera mig riktigt som jag tänkt. Men skulle inte vilja vara helt utan blygheten heller för utan den skulle jag inte vara lika inkännande, en egenskap jag verkligen värderar. Och när jag ser på andra blyga och avvaktande tänker jag att det betyder lite mer när de kommer fram och pratar, för jag vet att det är en ansträngning och märker att orden är utvalda.

        • Svara
          hannahvivere
          2 december, 2020 kl. 16:43

          Åh jag förstår dig. Jag blir plötsligt blyg ibland, är annars social så det är alltid en märklig känsla när blygheten dyker upp! Snubblar på orden och går därifrån och känner mig dum, fastän jag vet att det är ingen fara och att det antagligen märks att jag är blyg. För ibland kan jag verka lite kall när jag blir så tillbakadragen. Därför är det så fint att prata om sånt här så som du och jag gör nu, låta andra få veta att blyghet finns överallt! Hos både introverta och extroverta. Det kan utspela sig på olika sätt, vissa verkar kalla och andra kanske inte vågar säga något alls. Men ju fler som inser att blyghet finns, att det är vackert och bra, desto fler får förståelse. Jag tror vi alla kan bli blyga ibland. ❤️

Lämna en kommentar