På sociala medier florerar bilder av engagerade mammor som ständigt pysslar, bakar och går på utflykter med sina barn. Dessutom tycks barnens välkomponerade outfits alltid vara hela och rena, något som ger sken av att tiden, orken och kreativiteten aldrig verkar svika dessa mödrar. Som trebarnsmamma vet jag att verkligheten ser annorlunda ut. Det är lite som kejsarens nya kläder, om vi vet att ingen är perfekt varför låtsas vi då?
När jag fick mitt tredje barn insåg jag ganska snabbt att jag varken hade tid eller ork att sysselsätta barnen som jag tidigare hade gjort. Det gav mig mycket skuldkänslor, att jag plötsligt inte kunde vara den där engagerade mamman som jag alltid hade varit.
Vi kunde inte gå på utflykt varje helg, inte heller pyssla, bygga kojor och baka varje dag. Istället fick de äldre barnen leka mer med varandra och hitta på saker på egen hand. Visst blev de lite rastlösa emellanåt men det slutade, till min förvåning, oftare i en ny lek snarare än bråk. Att barnen trots omständigheterna var glada och till och med ännu mer kärleksfulla mot varandra fick mig att inse att barn blir ännu mer kreativa och självständiga av att ha tråkigt ibland.
Precis som alla föräldrar tycker jag att mina barn förtjänar bara det allra bästa. Jag vill att de ska ha det roligaste kalaset, äta den godaste och mest näringsrika maten och få uppleva de mest spännande platserna.
Jag har därför spenderat mycket tid och pengar på dekorationer och tårtor till deras kalas, lagat gourmetmiddagar till vardags och planerat utflykter i minsta detalj. Allt detta har varit helt i onödan har jag förstått, för barn vill ha det enkelt, för de tycker att ”less is more”. De äter helst mat som innehåller färre än fem ingredienser, allt som inte är hemma är en utflykt för dem och det viktigaste med kalas är att få leka, äta sötsaker och öppna paket. Att göra saker enkelt är ett vinnande koncept för alla. Den insikten har besparat mig en hel del onödig stress och prestationsångest och fått mig att njuta mer med mina barn.
Jag tycker det är viktigt att mina barn får vara så självständiga som möjligt och därför bestämmer de själva vad de vill ha på sig och hur de vill ha sitt hår. Men ibland kan det uppstå konflikter när jag ifrågasätter deras val, t.ex. om de har hål i strumpan, fläck på tröjan eller okammat hår. Då har jag fått höra ”måste jag vara perfekt”? Vid dessa tillfällen har jag blivit besviken på mig själv, för det sista jag vill är att mina barn ska känna att de måste vara perfekta.
Jag har fått acceptera att saker och ting inte behöver vara precis som jag har tänkt mig och att det kan vara bra ändå. Jag säger alltid till mina barn att de duger som de är och därför är det viktigt för mig att leva som jag lär.
Jag har haft mycket skuldkänslor som mamman, när jag inte har haft tid och ork att upprätthålla ett jämt flöde av aktiviteter och prestera så som jag hade velat. Men med tiden har jag insett att alla dessa krav kommer oftast från mig själv, för att jag inte vill vara sämre än andra mammor. Men nu är jag mer ärlig mot mig själv och gör bara det jag innerst inne känner, för det sista jag vill är att mina barn ska leva med uppfattningen om att allting måste vara fint, roligt och perfekt. Jag vet att jag gör mitt bästa och för mig är det bra nog, även om tiden, orken och kreativiteten sviker mig ibland.
Text Mineta Hodzic
