Porträttporträtt: Isabel Boltenstern

Här på Her Way pratar vi öppet om den ärliga resan, vad som format en till den vi är idag. I våra personliga möten stöter vi på allt fler kvinnor som träffat väggen eller varit framme och nosat på den. Isabel Boltenstern, programledare och sportreporter, har skrivit boken Lycka till med resten av livet som handlar om hennes utmattning och vägen tillbaka.

Precis som många andra unga tjejer drevs Isabel av ambition och prestation. Till det tog stopp en dag. Det hela började när Isabel läste journalistik i Stockholm och fick in en fot i den mansdominerande sport-TV-branschen. Hon gav sig in med inställningen att det var hårt arbete som gällde, en rak sträcka utan några omvägar eller ursäkter ända fram till pension. När Isabel var 23 år kom kraschen, och priset för det höga tempot hon hade hållit sedan starten av hennes karriär.

Vad önskar du att du hade kunnat säga till dig själv innan utmattningen?

Det finns inte bara en händelse som ledde till utmattningen, utan det handlar om helheten. Att inte ta sig själv på för stort allvar och välja en arbetsplats där man inkluderas och får respekteras för den man är. Generellt så hatar vi goda råd, och hade någon sagt åt mig att tagga ner på tempot detta när jag var 18 år så hade jag bara fnyst. Det är tråkigt att det ska behöva vara så, men man måste nästan uppleva det själv för att förstå. Folk i min omgivning försökte bromsa mig och hjälpa till, men då blev jag irriterad för att de inte förstod hur nära jag var att uppnå mina mål. Att sakta ner var uteslutet, det fanns det inte rum för. En väldigt vanlig ursäkt och tecken för just stress…

Vad har du tagit med dig för lärdomar?

För mig var den stora lösningen att inse att vad jag faktiskt behöver och egentligen vill ha. Alla dessa år har jag strävat efter att ha en utvecklande arbetsplats, men det innebär också att jag aldrig kunnat stanna upp och andas. Nu har mitt fokus skiftat till att vilja ha andra parametrar, som roliga kollegor och schyssta avtal. Det jag ville ha tidigare var också möjligt, fast på bekostnad av min hälsa och familj. Nu har jag mer rimliga målsättningar och ifrågasätter vad jag verkligen vill ha, och inte vad samhället målar upp som lycka. Det är när man rotar runt i sig själv som man upptäcker alla vanföreställningar som man förslavas under. 

Hur lyckades du starta om?

Jag har rivit upp allt från roten och ifrågasätter ofta varför jag gör det jag gör. Jag har därefter skräddarsytt ett liv som jag numera trivs bättre med, och har fått testa mig fram med till vad som fungerar och inte. Idag lever jag ett behagligare liv där jag ofta ifrågasätter framgång och vad det betyder för mig.

I boken jag har skrivit har jag en lista på 10 saker jag har fått ändra i mitt liv för att må bra. Aktiva beslut som att byta arbetsplats, avstå från alkohol och begränsa mitt sociala umgänge. Numera är jag väldigt selektiv med vad jag lägger min energi på. Jag gör hellre mindre, fast med kvalitet och närvaro.

Vi uppmuntrar kvinnor till att följa sina drömmar men pratar även om innebörden av mental balans. Tror du att vi kan ha allt?

Sen jag blev utmattad för 6 år sen så har jag delat med mig av detta online och det har hjälpt att skriva av mig. Boken resulterade i en sammanfattning av allt det som jag har delat med mig under åren. Mitt mål med boken är att sätta den i handen på de som behöver den och att dela med mig och hjälpa andra att inte hamna där jag gjorde. Men huvudfokus med boken handlar om att det är så många som blir utmattade – och därefter beskyller sig själva. Jag vill att vi lyfter blicken och slutar motarbeta oss själva. Detta är så mycket större än en individ med stressymptom. Man måste se helheten och förändra de maktstrukturer vi har idag. 

Jag har ett kapitel i boken som handlar om jämställdhet i hemmet. Även om vi inbillar oss att vi lever i ett jämlikt förhållande så är det sällan det. Idag är det lätt att dela 50-50 på alla hemuppgifter, men det är fortfarande vi kvinnor som ligger fem steg före i planeringen och ansvarar för det sociala. Det känslomässiga ansvaret tillfaller i de flesta fall en kvinna, och vi måste bli bättre på att riva upp de här könsrollerna om vi ska få förändring i kvinnors mentala välmående. 

Som du nämnde så beskyller man ofta sig själv för sin utmattning, vad anser du att samhället har för ansvar?

Bra fråga! Det minsta vi kan kräva är ett jämställt samhälle och att spelplanen ska vara jämn. Så är det inte idag, för på en arbetsplats där du tillhör minoriteten så är det alltid en uppförsbacke. Personligen gick jag till jobbet och fick ta emot sexism, subtilt utanförskap och att ständigt behöva slåss mot detta. Det är så mycket som spelar roll när det handlar om en företagskultur. Är det branschens, ledningens eller medarbetarnas fel? Hur gör vi för att fördela makten jämnare, och vilka behöver ta ett steg tillbaka för att andra ska få kliva fram? Vi måste se över vilka som känner att de ”hör hemma” på samhällets olika arenor, och motverka diskrimineringen som per automatik dyker upp där normerna styr. 

Text Nathalie Rajic