Powerporträtt: Christin Clausen Bruun

Text Nathalie Rajic Foto Matilda Warme

Livet är långt ifrån ett perfekt instagramflöde, det är vi nog alla överens om. Her Way har träffat Christin Clausen Bruun, digital kommunikatör och medgrundare av bloggportalen JWHF, för att prata om klimatet i kommunikationsbranschen, att skapa sin egen väg och få ihop livspusslet.

Vi sitter i Christin Clausen-Bruuns färgglada kök, omgiven av vackra blombuketter och fin kuriosa. Det går en röd tråd i allt det Christin skapar. Den färgglada inredningen i lägenheten i centrala Malmö är ett gott exempel till en del av den färgglada livsstil som har kommit att bli Christins signum. 

Uppväxt i Helsingborg fann Christin tidigt en fascination för internet och skrivandet. Hon skrev krönikor för Helsingborgs Dagblad redan under gymnasietiden men visste inte riktigt vad hon ville att det skulle leda till. Enligt Christin själv har hon aldrig haft en storslagen plan, utan tagit små steg i taget och en och annan omväg. När Christin fyllde 25 år bestämde hon sig för att studera Media och Kommunikation på Lunds universitet. Under en längre tid hade hon lidit av depression efter det att hennes pappa hade gått bort några år tidigare. Studierna var ett kliv i rätt riktning. 28 år gammal var Christin nyexaminerad och väntade sitt första barn Algot. Vad hon inte hade räknat med var de tuffa känslorna som vällde över henne när hon under sin mammaledighet fick se sina klasskamrater springa om henne efter utbildningen. Det blev en tuff kamp med den framtidsstress som slog henne, i kombination med alla hormonella förändring efter en förlossning och ett självförtroende som arbetade emot henne. Tillslut sa kroppen ifrån och Christin fiick svåra sömnsvårigheter. 

Efter mammaledigheten kände Christin att hon ivrigt ville ta sig framåt och var beredd att sänka ribban rejält för att orka sig ut igen. Så lite motstånd så möjligt var mottot. Hon valde att börja praktisera på en Social media byrå i Malmö och insåg snabbt att hon faktiskt var duktig på det hon gjorde och att det hon lärt sig i skolan kom till användning. Christin började söka jobb enligt konstens alla regler, men blev aldrig kallad till intervju genom att söka jobb på det traditionella sättet. Hon insåg att hon behövde fylla på med mer erfarenhet och visa världen vad hon går för. Det var ett nytt typ av beteende på Instagram som sporrade henne att satsa ännu mer eftersom hon alltid älskat internet. Hon la märke till hur inredningskonton växte sig stora på kort tid och fascinerades och blev nyfiken på deras specifika kommunikation. Instagram kontot Midiss föddes och Christin lyckades skaffa sig sina första samarbeten och vara med och bana vägen för en mer otraditionell väg att ta sig fram på i kommunikationsbranschen. 

Hur känner du kring klimatet i vår bransch, är det så öppet och inbjudande som det ser ut på utsidan?

Jag fick en chock när jag började i den här branschen, även om jag verkligen vill poängtera att branschen kan vara fantastisk och fyllt av kamratskap. Jag har träffat några av mina bästa kompisar och kollegor via både internet och branschen som hjälpt mig framåt jättemycket och som jag inte klarar mig utan. Men i början var jag väldigt ung och naiv och trodde att precis alla var mina vänner och att det oproblematiskt fanns plats för alla. Och det tror jag att det finns men alla är också rädda om sina jobb, vilket är mänskligt. Jag måste erkänna att det finns en underliggande konkurrens som jag ofta känner är ohälsosam. Så att hitta sin väg och samtidigt hantera den pressen är stressigt. Det roliga måste överväga, vilket det gör! Men jag tycker det är viktigt att prata om.

Det är tufft och inte alltid lika öppet och härligt som man önskar. På sociala medier peppar och hejar man på varandra, vilket är superhärligt och viktigt men den entoniga peppen är inte lika sann i verkligheten eftersom vi människor är mer komplexa, tillsynes vad som delas på sociala medier. Alla vill nå ut och nå fram. Jag kan själv bli himla svettig när jag påbörjar jämförelse-skrollningen på Instagram.

“INSTAGRAM ÄR EN PLATS FÖR INSPIRATION MEN PLÖTSLIGT SÅ SITTER MAN DÄR OCH JÄMFÖR ANTAL LIKES.

Hur behärskar du detta när det händer?

Man måste ha syftet klart för sig. Jag kanske inte alltid vet målet men jag vet mitt eget syfte, varför jag vill detta. Man får öva på att hjälpa sig tillbaka på banan och ta hänsyn till när man är extra sårbar. Om jag exempelvis har sovit dåligt en natt så dyker den självdestruktiva mobbaren upp, går in och ska kika på alla andra på Instagram och jämföra sig. Det är jättesvårt. Instagram är en plats för inspiration men plötsligt så sitter man där och jämför antal likes.

Precis som man skapar en strategi för jämförelse så måste man skapa en strategi att skydda sig själv för att orka i branschen en längre tid. Därför föredrar jag relationen mellan Instagram och bloggen, en intressant dynamik mellan olika kanaler. På bloggen orkar jag vara mer personlig. 

Berätta om drivet bakom JWHF.

Att skapa en plats där folk kan känna sig trygga och känna igen sig. En plats för gemenskap som faktiskt är humant och ärligt, nästan i kombination med ett och annat stavfel. Jag är en känslomänniska som brottas med reglerna i branschen just nu. Jag vill jobba med detta och tycker att ämnet är så himla roligt men jag vet ärligt talat inte om jag orkar trycket och förväntningarna, så som det ser ut nu. Jag ville vara med och justera alla måsten, exempelvis med hur ofta man behöver uppdatera sina kanaler. JWHF tog sommarlov, dels för att visa att en sajt klarar sig ändå, det behöver inte vara så hetsigt. Och dels för att det är jag som är den drivande i det hela och behövde ledigt. Jag tänkte helt enkelt, att om jag behöver semester så behöver fler det och valde att vara ett exempel. Leva efter vad jag tror på och längtar efter.  Och det som är roligt med att vara ny och självständig är att man kan ta sådana beslut. Man har ingen som andas i nacken på en. Jag vill vara med och visa vägen, utan att det låter för pretentiöst. 

Vad har det funnits för rädslor, motgångar och lärdomar under vägen?

Jag kom aldrig in på arbetsmarknaden i traditionell mening och det har varit både positivt och jobbigt på så sätt att jag inte alltid vet hur man gör. Jag har fått lära mig allt själv. Men det positiva är att jag heller inte ha några trösklar om vad som går eller inte går. Jag tror allt går inledningsvis. Kanske jag inte startat JWHF om jag varit på en digital redaktion innan, för att jag sett alla fallgropar och svårigheter och inte vågat. Nu har jag fått lösa det på vägen. Även om jag ofta får slås för mina idéer av samma anledning. Om jag föreslår en idé till någon som har mer erfarenhet så skjuter de ofta ner mig och säger ”så här kan man inte göra” eller “det här fungerar inte”. Jag ifrågasätter ofta varför när folk kontrar med “sådan är branschen”. 

Jag har kommit rätt långt utan att veta hur omständigt saker är men det känns förstås även jobbigt när jag inte kan allt och tänker på hur jag ska ta mig över hindret. Så lärdomen har varit att våga ta hjälp av andra och samtidigt faktiskt våga stå på sig och sina idéer. Det har varit rätt tufft, jag har fått skrika rätt högt för mina idéer för att jag har varit ung och kvinna. Folk har lätt att trumfa mig genom att dra sitt erfarenhetskort och det är väldigt energikrävande att skilja mellan om de faktiskt har rätt, om jag bara slåss för sakens skull eller om min idé faktiskt är bra. Jag slår lätt på mig själv och tänker att jag inte är bra nog. Men sedan jag byggt upp ett nätverk har jag fått reda på att alla slåss med samma tankar och det är viktigt att påminna sig om att vi alla kämpar. 

JAG HAR LETAT EFTER VAD JAG TYCKER ÄR ROLIGT OCH MENINGSFULLT RÄTT INTENSIVT OCH HAR HITTAT DET I DET LIV JAG LEVER NU.

Hur jonglerar du karriär- och familjelivet?

Låter saker ta sin tid, för jag har insett att man inte hinner mycket på en dag. Jag jobbar inte kvällar och jag hade säkerligen hunnit genomföra flera av mina idéer med JWHF om jag hade arbetat om kvällarna men jag orkar inte och mår inte bra av det. Så då får saker och ting helt enkelt ta sin tid. 

Men jag har även kämpat för min tid på hemmaplan. Jag och min man gick i parterapi förra året för att reda ut hur man handskas inom familjen för jag kände att jag inte kunde driva två företag, JWHF och familjen. Det är absolut inte för att hänga ut min partner men det är ju en problematik som många har och jag tog den kampen så himla hårt med honom att jag nästan var redo att ge upp. Men vi kämpade på och det räddade mig, oss och JWHF. Det är ingenting som har synts utåt av privata skäl, att jag har kämpat för min dröm. För jag visste att det jag skulle bli bitter om jag inte skulle få göra det jag ville. Jag kan verkligen rekommendera parterapi för att det hjälpte oss reda ut vad mina förväntningar är och vad min partners förväntningar är. Det är inte så enkelt men jag har kämpat för rätten till min tid. Och just det, vi köper även sjukt mycket hämtmat! Det är vad vi spenderar våra pengar på just nu. För att få saker att gå runt.

Om du fick lov att gå tillbaka i tiden, vad skulle du vilja ge ditt 20-åriga jag för råd?

Samma råd som jag vill ge mig själv än idag, att lita på min egen förmåga. Jag är stolt över att jag ständigt har tagit mig framåt, även om jag man faktiskt inte måste det. När jag mår som sämst så motiverar jag mig till att ta en sak i taget, skriva ett blogginlägg om dagen är bra nog ibland. Det är någonting jag går tillbaka till nu när jag väntar mitt andra barn, när jag går och oroar mig över att missa en massa jobb. Vilket egentligen är sjukt men det är en stress jag kämpar med. Men då intalar jag mig själv att allt jag gör och får jobba med idag har jag faktiskt byggt upp sen jag fick vårt första barn. Jag försöker tänka att jag ändå har kommit rätt så långt med allting på bara 4 år . Jag har letat efter vad jag tycker är roligt och meningsfullt rätt intensivt och har hittat det i det liv jag lever nu. Sen är det inte utan problematik eller fallgropar men jag har fortfarande lyckats bygga upp det liv som jag tycker om.