För 500 år sedan ansågs det inte udda att vara både filosof, forskare, konstnär, författare och uppfinnare på en och samma gång – men något verkar ha hänt på vägen. Någonstans mellan Renässansen och idag har vi inte bara tappat tron på polyhistorn, vi har även tappat tron på oss själva. För hur kan vi annars förklara det faktum att majoriteten av oss väljer att enbart bemästra ett specifikt ämne under vår livstid, även fast vi rent logiskt skulle kunna bemästra så många fler? Vad hände med renässanssjälens längtan efter att lära sig allt och lite till? Och varför har samhällets syn på polyhistorer förändrats så drastiskt?